En vårtermin i pandemi - ordförande Hanna reflekterar

Hanna Björk är inte bara ordförande i region Norr. Hon är också aktivitetsledare sedan 24 år tillbaka och här beskriver hon en vårtermin som trots pandemi bjudit på ljusglimtar och framförallt, gett henne nya insikter i rollen som ledare.

Tänk dig att du gått i gymnastik så länge du minns, du är visserligen bara 4 år, (snart fem om man frågar en gång till) men hela tiden har mamma eller pappa funnits där. Du har suttit i deras famn vid samlingen, hoppat runt dem i uppvärmningen, hållit i deras hand över bommen.

Men så får du frågan om du kan vara på gympan själv och inte som ett kul test utan som det enda alternativet till att fortsätta gympa den här terminen. Gympan är nu så kul så du svarar ja, du är ju stor och modig. Men alltså den där nervositeten som kommer när du ska gå in i hallen, när du vinkar hejdå till någon på avstånd och tar ett kliv in.

Du känner igen alla som är i hallen men känner egentligen ingen. Helst vill du springa från vägg till vägg och kanske hämta en boll i redskapsförrådet, det brukade ni göra men nu känns allt lite annorlunda. Samlingen börjar innan den brukar för alla är där och alla har satt sig ner på det kalla golvet, tysta. Det brukar inte vara tyst.

Men snart glömmer du hur allt brukade vara, snart springer du med dina “nya” kompisar från vägg till vägg. Ni hjälper varandra att hämta bollar från bollkorgen och framför allt, det visar sig att du inte ens behöver någon hand för att gå över bommen.

Den här pandemin har ställt till det rejält för vår idrott MEN det finns små små ljusglimtar.

Jag fick möjlighet att fortsätta ha min Bamsegympagrupp den här terminen men med förutsättningen att barnen skulle kunna vara där utan föräldrar. Sju modiga barn klev in i hallen i januari och för några veckor sedan hade vi en magisk våravslutning. Med mina 24 år som ledare så förväntade jag mig inte att göra en så stor reflektion kring min och gymnastikens roll som jag har gjort den här våren. Dessa barn har fått och tagit en plats som inte hade varit möjlig i en fullstor grupp med föräldrar. Personligheter och behov har trätt fram på ett helt annat sätt. Och utvecklingen är långt över det “vanliga”.

Vissa träningar har det varit fullt fokus på kullerbyttans framfart och trickset med att hoppa jämfota. Men likväl har vi använt en stor del av tiden till att fundera på allt möjligt som rör sig hos en fyraåring; vilken är egentligen den godaste frukten, kan det bo ett monster under sängen och ska alla till “Jolinas” mormor på kalas? Vi har valt att använda tiden till det som för stunden har varit viktigast och inte en endaste gång har jag känt mig stressad över att vi inte ska hinna det eller den stationen.

Det visar sig även att den som är tystast och mest försiktig och som jag funderat kring om hen verkligen vill gå i gymnastik är den som älskar detta över allt annat. Hen som tränar handståenden hemma och längtar till lördagar av all annan anledning än godis. Det hade jag aldrig fått veta i en stor grupp för det hade hen aldrig vågat berätta men hen vågar så mycket nu. Alla vågar så mycket nu och en fyraåring kan så mycket, kanske framför allt utan en förälders hand eller blick i närheten.

Jag säger inte att alla små barn borde vara på gympa utan föräldrar och jag säger inte att vi måste ha mindre grupper. Men jag är tacksam att jag har fått den möjligheten att vara ledare för en mindre grupp och fått insikter som jag kommer ta med mig oavsett gruppstorlek och dynamik.

Jag längtar verkligen till vi får fylla våra hallar igen och ge alla som vill gympa en möjlighet till det. Men jag hoppas också att vi kan stanna upp mitt i allt som vi “borde göra” under en träning och bara vara där i stunden. Kanske finns det något som någon vill berätta som är så mycket viktigare än att den där bakåtkullerbyttan blir av.

Tack mina små stjärnor för att jag har fått hänga med er, ni är ren och skär gympaglädje!
Tack för att ni lärt mig just det!

Text och foto: Hanna Björk